Strv 103

En vagn som funnits på ön en kort tid är strv 103 även kallad strv S. Det är i slutet på 60-talet som en vagn visas upp. Det är troligen en serie A vagn för alternativet är 0-serie. När den visats upp fick den efter några veckor återvända och har sen dess inte funnits på ön.

I slutet på 50-talet fördes diskussioner om att anskaffa en ny strv. Förslagen var strv A  (amerikansk, M 60 Patton) strv T (tysk, Lepard 1) eller strv S (svensk). Man valde det svenska alternativet, som hade på papperet flera fördelar, t ex immun i fronten mot rotationsstabiliserade pansarprojektiler, lägre än en konventionell vagn, kunde vid behov betjänas av en enda man, flytbar då svenska vattendrag är mycket djupare än de kontinentala, automatladdning som gav en högre eldhastighet osv.

Inledande försök med bandsidriktning skedde med en ikv 103. Kör och skjutförsök blev med en ombyggd prototyp till en svenskkonstruerad stridsvagn kallad EMIL eller Kranvagn från 50-talet. Planerat var att den vagnen skulle ha en 12 eller 15 cm automatkanon, men projektet lades när när beslut att utveckla strv S tagits.

Det byggdes två prototyper, en för körning och en för skjutning. Den för skjutning kördes med elmotorer och kunde förflyttas kort sträcka med egen kraft. Den står som monument på Kråks skjutfält, den andra i närheten av Helsingborg på museet i Djuramåsa.

Vid riktning i sida sänks två spett ner i bandet och drar vagnen i sidled, en framåt och en bakåt. På serien blev detta ombyggt så att drivhjulen stod för sidriktningen. Höjdled genom att tömma eller fylla stötdämpare, vagnen måste ha kort anliggningslängd på bandet för att kunna elevera och dumpa.

Efter dessa försök byggs 10 st förserievagnar för taktiska och körförsök. Tanken var att ha pbv 301 vapenhuv på gruppchefens plats som lvkan och för markmål, men det konstaterades att en rikoschett på fronten hade sopat rent det mesta som satt i vägen. I höger bandhylla har provats 12.7 mm inskjutningsksp enligt engelskt mönster. Dessa vagnar ställs åt sidan efter serien börjat levereras och flera står som monument vid skjutfält.

Den var från början tänkt att väga mindre än 30 ton och normalt köras på endast kolvmotorn. För att vara oberoende av bränsle kunde motorn köras på det mesta som var flytande, så även turbinen. Den kom att i första utförandet väga 36 ton och i senaste 43 ton. Den kunde köra in och ut ur garage på endast kolvmotorn, men överallt annars måste gasturbinen vara inkopplad.

De första 70 levererades med en svagare gasturbin och utan flytutrustning. I B-utförandet blev detta åtgärdat, så även de 70 A-vagnarna blev ombyggda till B. Totalt levererades 290 st. Avgasutsläppet från turbinen satt så att skytten inget såg snett framåt vänster genom de heta avgaserna så turbinen vändes efter några år så det blev insug i stället på den platsen.

K-60 motorn tog slut, inga reservdelar gick att anskaffa mer, så man fick leta reda på ny motor. Problemet var att det var inte många som passade men en amerikansk motor anskaffades. Det blev strv 103C, 43 ton så nu blev det bara djupvadning med bälgen uppe, den hade blivit för tung.

Prov har skett med strv 103D, med IRV, kalkylator och styrd dämpning av fjädring för att minska pendlingen under körning. Den byggdes senare om till fjärrstyrningsförsök, utan en enda besättningsman kunde den rulla upp i eldställning, skjuta ett par skott och fjärrstyras hem igen.

Två st var utlånade till USA och två till Storbritannien för utvärdering. En lånades ut till Norge, de drog sina slutsatser av försöken och köpte i stället Leopard 1. Förslag i Tyskland visades som skiss på Leopard 1 chassi, men det togs aldrig fram någon hårdvara. Storbritannien byggde desutom sin egen S-vagn som kör och skjutrigg. De lånade senare10 st för taktisk utvärdering vid BAOR, brittiska Rhenarmén. Den vagnen som står som monument utanför MSS skolhus i Skövde var med i Tyskland och hade då namnet Coureagus. Alla vagnar hade namn som började på C. Ett engelskt strvkomp utbildas i Skövde på körning och skjutning med vagnen.De forslades på järnväg till Göteborg och transporterades till Bremerhafen på ett fartyg som sen gick förlorat i Falklandskriget. Därifrån på engelsk strvtransport till övningsområdet. Där övades i ett par veckor med Chieftain som motståndare och utvärdering skedde. Resultatet blev: Inget annat land anskaffade eller byggde den unika vagnen, så de gillade de nog inte.

Vintertid var den mycket lätt att upptäcka bakom krön, en dallrande hetluftpelare stod upp i luften och visade var vagnen var i skyddsställning. När sen man skulle upp i ställning efter att ha kört kolvmotorn i kanske en halvtimma steg ett rejält rökmoln från vagnen, så det var ingen svårighet att vara inriktad och skjuta bort den för fienden. Det blev bättre i C utförande, den motorn rök inte lika mycket.

Till skillnad från de flesta andra vagnar var det mycket svårt att uppgradera den med annan ammunition eller kanon. Den var helt enkelt färdigbyggd för gott vid leveransen.

Det finns en film framtagen om den som visar hur den står emot verkan av diverse ammunitionsslag och minor. För att förstärka fronten infördes ”ribbor”på motorluckorna på B-versionen för att ytterligare förbättra skyddet. Det fungerade på rotationsstabiliserade projektiler. Man hade då inte reda på att pilprojektilen tagits fram i Sovjet. Den slog genom motorluckorna utan ribbor och fick hjälp att fästa vid anslaget när de infördes.

Dubbeldriften med gasturbin kan nog ifrågasättas. En stor diesel på samma motorstyrka som de båda tillsammans hade säkert varit bättre, det tog ganska lång tid innan turbinen reagerade vid gaspådrag. Drifttiden på turbinen var ganska kort, den var inte gjord för att sluka sand i den omfattningen som uppstod på våra övningsfält. Som regel, innan luftfiltren infördes så fick turbinen renoveras för skovelbladen var bortslipade långt innan den uppnått full drifttid för översyn. Törsten var också stor med gasturbin, för på tomgång drar den mycket mer än en diesel. Under strid blir det många timmar varje dag med tomgångskörning. Man kan jämföra Leopard II med M 1 Abrams som har gasturbin, dubbelt så stora tankar som Leo.

Den var kort och följaktligen hade ett klart högre bandtryck än Centurion, en mycket sämre (obefintlig) dikestagningsförmåga.

Flytförmågan, som var ett krav var i praktiken inte mycket nytta med, väldigt mycket jobb för att kunna utföra. Vid de övningar som förekom utbildades besättningarna vid en långsluttande sjöstrand och då gick det hyfsat. Men att gå över en strömmande flod med branta stränder var inte särskilt lätt att genomföra. Hur gör man vid fördröjningsstrid med vagn som skadat bälgen? Tankar fanns att täta den helt och bogsera på botten, troligen inte särskilt genomförbart i praktiken.

När vagnen infördes betydde det inte så mycket att det inte gick att skjuta under gång, även med Centurion stannade man för bekämpning av punktmål. Ett problem vid halt före eldöppnande är det dammoln som bildas vid körning kommer ifatt och hindrar skytten att se målet.Men efter bara några år hade de moderna vagnarna så bra stabilisering att man sköt även på punktmål med slpprj under gång och då ligger dammet kvar bakom. Ofta hinner den vagnen skjuta två skott innan den som stannar kan  öppna eld.

Det gjordes försök med stabilisering av vagnen för eld under gång, nackdel måste köra i samma riktning som målet. Går väl an om fi ligger i vägslutet på en rak väg men om han lagt sig 200 m vid sidan blir det genast mer problem att inte ha ett torn. Beväpningsmässigt med ca 1 m längre eldrör än jämnåriga strv hade den högre Vo och därigenom bättre genomslag. Automatladdningen gjorde att eldhastigheten var mycket högre än de jämnåriga vagnarna. 2 ksp 58 i vänster bandhylla som sköt omväxlande vid avfyring. Det gjorde att skytten fick komma ihåg t ex att den ena ksp sköt lågt och den andra högt vänster.

Det har stötts och blötts i många år huruvida det är en strv eller ej. Det finns folk inom truppslaget som hatar och andra som älskar den. Driftsdugligheten var nog inte heller den bästa, när Sverige skickade trupp till Bosnien hade vi inga strv som ansågs lämpliga utan Danmark fick ställa upp med ett Leopard 1 kompani. Man kan ifrågasätta om den inte i stället skulle införts som pvkv i armén. Den kunde helt enkelt inte lösa de uppgifter man kräver av en strv. Man borde gett den beteckning pvkv 101 och använt den för pansarvärnsuppgifter!

På samma chassi byggs två prototyper till lvkv VEAK 40, med dubbla Bofors lvakan m/48 och radar. Det läggs ner, förmodligen för dyrt. Ett liknande projekt i USA på M60 chassi uppgavs i pressen kosta 3-4 gånger vad en strv kostade.

En bandgående automatladdad artpjäs på ett förlängt chassi tas fram i 26 exemplar, Bandkanon 1. Den har en skottvidd på 25 km och skjuter sina 14 skott i magasinet så snabbt att på längsta skjutavståndet har första skottet inte landat när sista har avlossats från pjäsen. En kassett med 14 skott finns på en terrängkran för omladdning, tar några minuter så är pjäsen klar för skott igen. Dessa pjäser är inte i pansartrupperna utan alla var på A 8 i Boden.

Vad gör man med en gammal stridsvagn? Ett försök att utnyttja chassiet är att göra en minröjare MV 103 Deminer. Den har en transportvikt på 42 ton och vid röjning 56 ton och röjer med ungf 5 km/t. Vagnen fjärrstyrs vid minröjning eller har besättning vid förflyttning. En stor vals roterar med så hög hastighet att minorna slås sönder innan de hinner explodera. Valsen klarar av ett par 12 kg minor och två sådana finns i reserv. Motorn är en Hedemora marindiesel på 1500 hkr. Valsen kan höjas och sänkas med ordinarie höjdrikt. Efter några körförsök inser man att vagnen är för kort och en släpvagn med två lastbilshjul sätts på för att stabilisera den. Den blir ändå inte bra och kan idag ses i Skillingaryd på museet.

Först när vagnen har utgått ur tjänst har vagnen varit intressant att få, men inte i tjänst utan på museum, den finns i Australien, USA, Storbritannien, Danmark, Tyskland m fl länder och i Kubinka Moskva finns en av de 10 förserievagnarna.