Terrängbil m/42 KP

Samtliga bilder denna sida;   Från SPHF (Svensk PansarHistorisk Förening) samling resp Pansarmuseet.

Samtlig text denna sida : Per-Åke Kronbladh

Tgbil m/42 SKPF 69421

När pansartrupperna 1942 blev ett självständigt truppslag och med sina brigader skulle uppträda på slagfältet som en anfallande styrka i stället för som tidigare framför allt gå som rörligt artilleri för närunderstöd till infanteriet uppstod problemet med att det behövdes transportmedel till pansarskyttedelarna. Cykel var för långsamt och oskyddat under transporten fram till stridsområdet. Tidigare hade ofta följeinfanteriet åkt bakpansar, men det var inte särskilt bekvämt och slet på soldaterna vid längre förflyttningar, och inte bra under strid, de var helt oskyddade om man undantar det eldlä som tornet på stridsvagnen bildade.

Det som togs fram då var den närmast outslitliga KP-bilen som ofta av truppen fick namnet "Likkistan" beroende på sin form. Volvo byggde 200 st och Scania 300 st. De fick beteckning Tgbil m/42 VKP resp SKP, beroende på vem som tillverkat den, V står för Volvo och S för Scania-Vabis. Leveranserna skedde från 1944 och framåt. Det var en ordinarie 3 tons terränglastbil med 4-hjulsdrift som kläddes på med pansarplåt i olika tjocklekar varierande mellan
8 – 20 mm, det tjockaste i fronten. Utvändigt var de mycket lika, det som gick att skilja åt var att Scanias version var försedd med ett nockspel på vänster sida som gjorde att den gick att bärga framåt eller bakåt, medan Volvo hade på höger sida en fast vinsch som endast medgav bärgning framåt.

De olika regementena var utrustade så långt det gick ur underhållssynpunkt med samma biltyp. P 1- P 2 hade Volvo, P 3 - P 4 var utrustad med Scanias bil. På I 18 fanns också ett antal KP tillhörande P 1 G. Efter 1947 blev också de olika pansarinfanteriregementena I 1, I 7 och I 15 tilldelat KP-bilen.

Pansarplåten levererades av Bofors till Volvo och av Avesta till Scania. Den var mycket hård och svetsning av tunn pansarplåt var inte så vanligt på början av 40-talet, så det hände att färdigsvetsade karosser på fabriksgården small till och släppte i svetsfogarna. Det hände också att färdiga bilar sprack i plåten. För att komma förbi detta byggdes stora ugnar där hela karossen värmdes upp och på så sätt togs spänningarna bort.

Personalutrymmet var öppet och kunde täckas av en presenning vid dålig väderlek. Därifrån gick att skjuta med handvapen rakt bakåt och åt sidorna genom fyra små luckor, utan att visa sig över kanten. Samma var fallet med dörrarna till förar- och passagerarplatsen. Framför dessa gick dessutom att fälla ner två stora "ögonlock" om man blev utsatt för beskjutning, nackdelen var att det inte gick att se något framåt  när dessa var nerfällda. Avsittning av truppen skedde oftast över kanten, men det fanns en bakdörr och två små sidoluckor framför bakhjulen.

Under beredskapsåren och ytterligare några år körde man med ersättningsbränsle, motyl 85, dvs 85 % metanol och 15 % bensin. Det gick inte att starta på denna blandning, utan i en liten tank om ca 5 liter fanns ren bensin och därifrån pumpades för hand bensin in i insugningsröret för att underlätta starten. På grenröret fanns ett spjäll som skulle ställas om för att värma upp insugningsröret mera än vid körning på ren bensin. Dessutom skulle större munstycken monteras i förgasaren eftersom spritblandningen har sämre värmevärde.

Det krävde sin man att köra den i terräng, inget styr- eller bromsservo, osynkroniserad växellåda, dålig sikt och relativt smala högtrycksdäck med tvillingmontage baktill, gjorde att terrängframkomligheten var begränsad till platser med gott underlag. Det fanns också möjlighet att lägga på kedjor på alla hjul och då blev framkomligheten riktigt hyfsad om inte marken var för mjuk.

För att förbättra skyddet för bilen infördes på både Volvo och Scania en vattenkyld dubbel lvksp m/36 i mitten på 50-talet och beteckningen blev därefter VKPF resp SKPF. I samband med att lvkspstativ införs ökas tjänstevikten med 500 kg, och lastförmågan minskas med lika mycket.



Bilarna var överskott på 60-talet och kunde därför skickas ut i FN-tjänst. Scania användes när FN uppdragen kom, först i Congo och blev så populär även bland övriga kontingenter där att FN köpte 15 st till indiska och irländska bataljonerna. Dessa bilar kvarlämnades i Congo när FN drog sig ur och användes av de inhemska kongolesiska förbanden något år tills bristen på reservdelar gjorde att de utgick. Någon leverans av delar från Sverige ägde naturligtvis inte rum.

Efter ett antal lvkspskyttar blivit träffade i midjan så infördes på FN-bilarna ett pansarklätt torn, öppet upptill, runt om skytten. Han bar även skottsäker väst.


Några år senare sattes bilarna in på Cypern. På Cypern har den funnits under de flesta år engagemanget där ägde rum. De cypriotiska vägarna på landsbygden var mycket smala och för att spara asfalt hade man bara mitten asfalterad, så vid möte var det lite "chicken run". Fegast viker först och fick med ena bilsidan, den vänstra köra på det ojämna gruset. När man kom med KP-bilen var det aldrig problem, störst gick först och ville man inte lämna asfalten gick det också bra, lokalbefolkningen hade stor respekt för dessa "White Elephants". KP-bilarna i FN tjänst blev hårt slitna, många med mer än 10.000 mil.

Samtliga Volvo kasserades omkring 1970 på grund av att de var överskott och inget behov fanns av dem i förbanden. Volvobilarna har aldrig skickats ut i FN tjänst.

Huvuddelen av de Scania som inte varit ute och luftat på sig utomlands och några fd FN-bilar genomgick under 80-talet en stor REMO. För att förbättra trafiksäkerheten fick de bromsservo och ändrad belysning. De utrustades med pansartak över personalutrymmet, en stor bakdörr typ pbv 302, de "stridande" med rökkastare och 2 ksp 58 som ytterkulsprutor och möjlighet att skjuta med handvapen från öppningsbara luckor i personalutrymmet. Av någon okänd anledning minskas pansarskyddet i fronten, det är dubbla plåtar med ca 5cm mellanrum där, den yttre plåten tas bort, kanske för att spara vikt.

Ombyggnaden skedde på Gotland, varvet i Fårösund tillverkade de ändrade plåtarna. Bilen modifierades till fyra versioner, varav en, Tgbil m/42 E SKPF, inte fick ändrade hjul utan de fick vara som originalet. Alla utom E-versionen placerades på Gotland, där de användes som fastlandsförbanden använde pbv.

De tre versionerna på Gotland försågs med breda lågtrycksdäck. För att få samma spårvidd fram och bak konstruerades särskilda fälgar, som vändes helt om baktill i förhållande till fram. Samtidigt skars även pansaret över hjulen upp för att ge bättre plats åt de bredare däcken.

Det största antalet, 173 st, blev pansarskytteversion – Tgbil m/42 D SKPF, 18 st stridsledning – Stabstgb m/42 A SKP och 24 st blev vårt första pansrade sjuktransportfordon – Sjtgb 9521 A, med plats för 4 bårfall. Några bilar med särskild inredning har använts till eldledning av artilleri.

Tgbil m/42 E SKPF, byggdes i bara 11 ex. Den var placerad på K 1 för kuppförsvar i Stockholm.

Samtliga versioner utom original från 40-talet finns idag på Pansarmuseet. Tyvärr har Volvo-bilen blivit FN-målad!

Tgbil m/42 SKP

Antal 300 st

Besättning: 2 man

Perstransport två pskgrupp om 8 man

Tjvikt: 6200 kg

Lastar: 2300 kg

Motor: Scania-Vabis 402, 4 cyl, 85 kW (115 hk)/2300 rpm

Hastighet landsväg: 70 km/tim

I terräng med 4-hjulsdrift: 35 km/tim


Tidig SKP, med sökarlykta vid passageraren.  Hålet är pluggat på version F och framåt.
Lägg märke till de enorma mängder tråd som användes till telefonnätet.

 

Tgbil m/42 VKP, skiljer sig utvändigt åt från Scanias genom winschen på bilens högra sida.

Antal 200 st

Besättning: 2 man

Perstransport: två pskgrupp om 8 man

Tjvikt: 6460 kg

Lastar: 2040 kg

Motor: Volvo FET 6 cyl 105 hk/2500 rpm

Hastighet landsväg: 70 km/tim

I terräng med 4-hjulsdrift: 35 km/tim


Tgbil m/42 VKPF

 

Tgbil m/42 SKPF och Tgbil m/42 VKPF

Besättning: 3 man (tillkommit lvkspskytt)

Beväpning: ksp m/36 lv dbl

Tjvikt: ökad med 500 kg

Lastar: minskad med 500 kg

Tgbil m/42 SKPF 193500 med moderna målningen och ändrad belysning på P 18.
Bilen senare ändrad till E och finns på pansarmuseet.

 

Tgbil m/42 D SKPF

Tgbil m/42 D SKPF 

Antal 173 st

Besättning: 2 man

Perstransport pskgrupp om 8 man

Tjvikt: 6500 kg

Lastar: 2000 kg

Beväpning: 2 st ksp 58 + 2 x 3 rökkastare


Stabtgb m/42 A SKP

Antal: 16

Besättning: 2 man, stabspersonal

Tjvikt: 6750 kg

Lastar: 1750 kg

Vapen: 2 st ksp 58 + 2 x 3 rökkastare

Fast monterade radiostationer för stridsledning: 3 st Ra 421, 1 st  Ra 195, elverk

Stabtgb m/42 A SKP


Sjtgb 9521 A

Antal 23

Besättning: 2 man

Tjvikt: 6520 kg

Lastar: 1980 kg

Plats för 4 bårfall och sjvpers. Värme i sjtputrymme.

Övrigt se ovan.

Sjtgb 9521 A

 


Tgbil m/42 E SKPF


Tgbil m/42 E SKPF

Antal 11 st

Besättning: 2 man

Perstransport grupp om 8 man

Tjvikt: 6500 kg

Lastar: 2000 kg

Vapen: ksp 58 i ändrat original lvkspfäste

Hjul original

Här syns tydligt att man behållit det äldre utförandet med hjulen.