Strv 74

Samtliga bilder denna sida;   Från SPHF (Svensk PansarHistorisk Förening) samling resp Pansarmuseet.

Samtlig text denna sida : Per-Åke Kronbladh

 

Strv 74 har sitt ursprung i strv m/42. Man var redan tidigt på det klara med att m/42 hade begränsad förmåga till pansarbekämpning med sin korta kanon. Det var dåtidens krav på att framför allt att understödja infanteri i skog, liksom byråkratiska bestämmelser om största bredd på fordon, som då var bestämt till 235 cm, som gjorde att det inte gick att montera en grövre kanon.

I och med införandet av Centurionstridsvagnar upptäckte man att det gick bra med lång kanon även i skog. Behov fanns av en lättare vagn med god förmåga till pansarbekämpning. Försök gjordes med franska stridsvagnen AMX 13. Tankar fanns ett tag på att köpa kompletta AMX-torn och montera på strv m/42. Det visade sig att den var för smal i tornbrunnen för detta.

Luftvärnet gick i mitten av 50-talet ifrån de tunga pjäserna och då utgick bl a 7,5 cm lvkanon m/37. Till den kanonen, snarlik den i pvkv m/43 fanns redan underkalibrerad ammunition med bra genomslag. Skillnaden var i huvudsak ett något längre eldrör som gav ca 30 m/sek högre utgångshastighet med underkalibrerad ammunition. För att få plats med kanonen i den trånga tornbrunnen så hängdes den inte upp i tyngdpunkten utan 300 mm framför och balanserades med en klockfjäder i format större. Med ett nytt torn, med ett sikte och även en hel del andra detaljer för pjäsriktning som var taget från Centurion byggdes ett antal försöksvagnar, den första med trätorn.

Försök med dragkrokar till bränslekärra av samma typ som strv 81 Centurion. Prototyptorn av stål men original band, ljuddämpare mm från strv m/42. Transportstöd framtill på vagnen

 

Prototyp, 618, den har ännu ksp t h om föraren, nya band. En huv baktill på tornet för att komma åt elverket.
Två mörkläggningsstrålkastare i stället för en centralt monterad.

Två prototyper tillverkades, serietillverkning påbörjades 1957 och slutleverans skedde 1960. Ombyggnaden skedde på militära tygverkstäder och blev med dåtida mått mycket billig, c:a 360 000:-/vagn. Det betyder att man fick tre strv 74 för vad en strv 81 Centurion kostade. Tornen tillverkades av Landsverk, 113 st och Hägglund & Söner 112 st. Någon skillnad på tornen var det inte utan samma ritningsunderlag användes till båda.

Tidig serievagn.

Den förekom i två modeller, strv 74 V som byggdes av strv m/42 TV, 70 st och strv 74 H av strv m/42 TH, 155 st, tillsammans 225 st. Strv m/42 EH som hade A8B-motor, 57 st blev i stället ombyggda till ikv 73.

 

Försök med dunkhäck för att få med mer bränsle.

Huvudsakliga skillnader mellan de två typerna V och H är att V var försedd med frikoppling och en vanlig 5-växlad låda, växlarna 3-5 synkroniserade, och H-vagnen en hydraulisk 2-växlad låda där hydrauliken kopplades ur med växelspaken i bakre lägen och mekanisk växel kom in i stället. Kopplingspedal saknades i den vagnen, utan motorkopplingarna manövrerades med växelspaken. Om man för spaken i sidled skiftades mellan terräng- och landsvägsväxel. De olika växellådorna påverkade även ytterligare detaljer inne i vagnen, så blev huvudströmbrytaren placerad framför hylsbrunnen på H-vagn och bakom i V-vagn. Även medförd ammängd påverkades, H-vagn några skott fler i ammunitionsställen. För nödfall om en motor havererat gick att köra på en motor, men det fungerade bäst på landsväg. Utvändigt kunde man inte se någon skillnad på H eller V-vagn.

För att öka förmåga till pansarbekämpning på långa håll provades montage med 3 st Rb 52.

Ytterligare ändringar infördes, eftersom vikten ökat c:a 4 ton, bl a ökades motorstyrkan genom att ett insprutningssystem infördes i stället för förgasare, det skulle även bli bättre bränsleekonomi med insprutning. Andra ändringar omfattade bredare band, dubbla periskop i förarluckan och massor av detaljändringar för t ex ammunitionslagring, andra radiostationer mm. Efterhand tillfördes rökkastare och bärhjul på tornet, amlådor för rökkastare i bandaggregatet och avkortning av avgasrör till elverket, tornkorg. För batteriladdning, värme, ventilation och pjäsrikt i sida fanns i bakre delen av tornet en VW industrimotor. Generatorn var på hela 6 kW så strömmen räckte till.

Tanken för denna motor sitter underst på vänster tornlåda och rymmer 35 liter, lagom för 7-8 timmars drift. Om man inte körde elverket så fanns på höger huvudmotor en generator som laddade batterierna. Något stabiliseringssystem fanns inte utan pjäsen maskinriktades i sida och för hand i höjd. Även vagnchefen kunde gå in och sidrikta för visa in skytten på ett mål.

 

Tornet i transportläge.

På Tofta skjutfält

Under senare delen av tjänsten tillkom också strv 742 och 743 som beteckning. Det var vanliga strv 74 men med antingen två st Ra 121 eller Ra 421 i stället för den ursprungliga utrustningen och förekom både i V och H-version.

Organisationen var pluton om tre vagnar och en grupp med olika besättningsmedlemmar, bl a 3 st förare för att kunna byta ut trötta förare efter långa marscher. Reservgruppen transporterades på ltgbil 912. I kompaniet ingick tre plutoner och en stridsledningstropp om två vagnar, totalt 11 vagnar/kompani.

Ett sådant kompani ingick i varje pansarbataljon, dessutom fanns pansarunderstödsbataljon med ett kompani och en extra stridsledningstropp vilket också fanns i brigadstaben. Totalt fanns alltså 48 vagnar i en pansarbrigad.

Efter 1967 överfördes vagnarna till stormkanonkompanier, ett i varje infanteribrigad. Organisationen med 11-vagnskompani bibehölls, trots att tidigare stormkanonkompanier bara hade två plutoner om vardera 3 vagnar.

Den strv 74 som finns vid Gotlands Försvarsmuseum i Tingstäde är komplett, men har inte körts på 10 år.
Vagnen var i bruk på Gotland 1959-1974.